Ugglan

Är något jag funderat på såhär ensam en fredagkväll. Jag har bestämt mig att inför nästa barn ska jag förbereda mig mentalt, jag ska inte ge vika och vara rädd inför nästa förlossning. Jag är rädd idag, men ska övervinna den rädslan. Men först tänkte jag ventilera min första förlossning... vet inte om jag skrivit om den än, men en del kanske har hört den eller delar av den.


Förlossningsberättelse

Startade med en igångsättning p.g.a att jag gått över nästan 3 veckor. Den 22 maj kl. 8.00 blev jag igångsatt med hormongel som gjorde att jag började få regelbundna värkar vid 13.00 och hade 3 värkar på 10 min. Hela dagen gick och jag öppna inte mig mycket mer än 2-3cm. Fick petidin för att kunna sova på natten.

Vakna runt 6 tiden på morgonen den 23 maj (min födelsedag). Då värkarna fortsatte, men nu ville de ta hål på hinnorna. Så det gjorde de vid 8.00 och då tog värkarna fart, det var som att bli överkörd av tåget om och om igen, de vart så kraftiga så snabbt att jag inte hann tänka efter vad som var rätt och fel. Jag tog lustgas och trodde jag kunde flyga. Men sen kom den efterlängtade EDA:n vid 13.00 då avtog de starka värkarna så jag kunde "vila"... var uppe och gick och vaggade... och vaggade plus att jag spydde som en gris, fick varken i mig vatten eller endaste föda... öppna inte mig mycket förns det var kväll då var jag öppen ca 6 cm tror jag. Gick och la mig i sängen för att jag var så trött och vakna till vid 21.30 då jag var skitnödig som menas att jag var öppen 10 cm.

Då var det dags för krystarbetet... som visade sig att ta ytterligare 3 timmar till. Sista halvtimmen slutade med att jag fick sugklocka och klipptes, känslan av att tro att man ska spricka upp till hakan samtidigt som man tror att läkaren ska dra ut hela bäckenet. För Hugo ville inte ut, han åkte upp & ner. Men till slut minns jag när jag tog i för kung och fosterland den sista krystvärken för att få ut huvudet. Resten var peace of cake. Förutom att jag var tvungen att opereras p.g.a min moderkaka inte lossna (därav att jag inte haft bra krystvärkar). Var borta i 6 tim från min man och nyförlösta son som föddes 00.25 :) det bästa som någonsin har hänt mig. Men upplevelsen var ett av de värsta som hänt mig.


Det som jag är mest rädd för är att det ska ta så lång tid som 35 tim och att det ska sluta i att jag måste ta EDA som resulterar i att jag inte får några bra krystvärkar och sugklocka. Detta är något jag ska se till att jobba med, jag ska läsa på och jag ska gå profylaxkurser, lära mig slappna av och förbereda mig mentalt. Jag ska inte ge upp och låta mig vara rädd. Jag ska vinna över min rädsla. Jag SKA!!!