KärleksNovell
Häromdagen hade jag "tråkigt" och skrev en liten novell. Inte mycket för världen, men var lite roligt. Har överseende att jag aldrig skrivit liknande innan. Men för den som har lust och tid får gärna ta del av den om den vill :) lite twilight, greysanatomy & dagboken inspirerad m.m ... som sagt har inte tänkt gjort något seriöst utan lite hobbyploj. :)
HAN
Han ser på mig, med en djup ödmjuk blick. Blicken stannar kvar länge, så länge att jag känner mig naken, varm och förvirrad på samma gång. Varje gång Hans blick möter min så känner jag likadant. Hans varma fingertoppar smeker min kind och hans andedräkt är så söt och varm, den doften får mig att tänka på sommartorpet då jag satt på terrassen med en varm kopp choklad i handen, för varm att dricka men ändå så dofta den så ljuvligt så läpparna drogs mot kanten av koppen trots hettan. Hans läppar är min kopp choklad, jag kan inte motstå Hans varma, mjuka, söta läppar. Varje gång Han kysser mig domnar jag bort i hela kroppen, livlös och levande på samma gång. Jag tappar min kontroll när Han är i min närhet, en marionettedocka och Han har mina trådar. Jag tycker inte om när jag tappar min förmåga att tänka klart, att allt annat blir en dimma, förutom Han som står där så klar. Som ett ljus i ett mörker, Hans rosenröda kinder och fylliga mörka lockar som faller mystiskt, hans isblåa ögon går inte att undvika… de är isblå och varma på samma gång, de skrämmer mig och ger mig trygghet på samma gång. Han viskar i mitt öra, med en öm och mjuk men samtidigt väldigt mörk röst :- Du behöver inte vara rädd min älskade. Jag svarar med en svag men samtidigt trygg röst :- Jag är aldrig rädd för dig, jag är rädd för mig själv. Jag känner mig försvarslös i din närhet, jag skrämmer mig själv.
Hur kan Han få mig att vända mig ut och in? Jag är normalt sätt aldrig ärlig, att prata och visa mina känslor är något jag aldrig normalt sätt gör. Han får mig att sluta knuta mina känslor inom mig, känslan att explodera av värme inombords. Jag kan inte gömma mig när Han är i min närhet, det är fullkomligt omöjligt.
Vi sitter just nu i mitt rum, men det känns inte som mitt rum. Det känns som att jag är någon annanstans. Jag vet inte var och jag bryr mig heller inte. Jag kan vara vart som helst med Han. Vi brukar ha långa tystnader, inte på ett krystat sätt. För varje ord Han säger är som en smekning, de mest meningsfulla ord för mig så att jag ibland undrar om jag är med i en saga. Är Han än saga? Nej, jag känner ju Hans varma handflata i min och Hans söta läppar mot mina. Det är ingen saga. Han är på riktigt. Han sitter i min säng, jag vet det för att jag känner Hans varma puls pumpa genom bröstkorgen. Utan att jag frågar så säger Han :- Mitt hjärta pumpar för dig, varje gång du rör vid mig så känns det som att mitt hjärta ska hoppa ut ur bröstkorgen. Jag tittar samtidigt på Han när han säger det med en mörk och ödmjuk röst. Jag kan inte sluta le, Han får mig ständigt att le inombords. Jag svarar tillbaka med en mer sårbar stämma :- Om ditt hjärta slutar pumpa så fryser mitt till is. Han hoppar till och ruskar på huvudet :- Du får inte säga sådana dumma saker, du min älskade. Du är värd kärlek, du får aldrig sluta tro och hoppas på kärleken oavsett om mitt hjärta skulle stanna. När Han sköljer denna iskalla mening över mig så får jag tungt att andas, :- Du menar alltså att jag skulle kunna gå vidare utan dig, aldrig! Utan dig så lever jag inte, jag blir då död inombords. Lova mig att aldrig försvinna. Han sätter sina mjuka värmande handflator vid mina kinder och ser mig rakt i ögonen :- Jag lovar att aldrig försvinna!
Jag får en plötslig våg av iskalla strömmar över mig, jag kan inte andas. Vart är jag? Jag försöker se men allt är bara svart. Jag sträcker ut mina armar för att känna värmen från Han, vart är Han? Jag skippar efter andan, det känns som en stor tung och kall sten på mitt bröst. Det känns som en otäck dröm som jag inte kommer ur. Snart börjar mörkret visa konturer, jag känner nu igen min egen säng och skrivbordet som står på höger sida av min säng. Jag är hemma, men det är något som saknas. Mitt hjärta värker när jag vet att allt det underbara var bara en dröm. En dröm som jag åter och åter vill sjunka in i och aldrig vakna igen. Men just nu är jag vaken, i en mardröm. Min verklighet… Han finns inte hos mig. Jag klandrar mig själv varje dag sedan den dagen Han var tvungen att ta bilen hem till sig, den mörka och snötäckta natten. Varför stoppa jag inte Han? Då kunde han idag finnas här hos mig, få vara trygg i Hans närhet. Nu har Han lämnat mig ensam, i en otrygg värld med ett konstant värkande hjärta. Han är borta, för alltid.
Han lovade ju mig att aldrig försvinna.
